onsdag 17 september 2008

Varför talas det aldrig om utlärningssvårigheter?

Igår höll jag en skolning för lärare. Jag gick främst in på ämnen självförtroende och självkänsla och hur dessa två faktorer påverkar elevernas skolprestationer samt hur man som lärare kan påverka elevernas självkänsla och självförtroende. Utöver det talade jag om utlärningssvårigheter. Varför talas det aldrig om utlärningssvårigheter i skolorna? Man kunde det göra nu väldigt enkelt för sig och förklara det med att ”utlärningssvårigheter” inte finns som ett ord i det svenska språket. Men trots att ordet inte förekommer, fattade alla lärare direkt vad jag menade med det. Tyvärr har det blivit så att man talar ofta och gärna om barn med inlärningssvårigheter. Så fort att ett barn har svårt att ta åt sig information börjar man fundera över om eventuella inlärningssvårigheter kunde ligga bakom det. Jag tycker att det är bra. Ännu för 30 år skulle man högst antagligen klassat alla dessa barn som dumma eller inte tillräckligt intelligenta. Åt andra sidan upplever jag att det finns en viss risk att det börjar gå till överdrift med utredningar om inlärningssvårigheter. Varför är det aldrig någon som vågar ifrågasätta sättet hur en lärare lär ut?
Vi vet idag att 40 procent av alla barn kommunicerar med en hög röstvolym och hög talhastighet. Andra 40 procent av barnen talar långsamt och också lägre röstvolym och 20 procent kommunicerar i sin tur med en mycket låg röst och mycket långsamt samt att de gör pauser ofta mitt i meningarna. Vi vet idag också att 80 procent av alla lärare hör till första gruppen, d.v.s. de talar snabbt och med en hög röstvolym. Det gynnar främst eleverna som använder sig av samma kommunikationsstil. Men för alla andra elever kan det vara ganska jobbigt att vara tvungna att ta information emot på ett annat sätt än man själv skulle välja. Särskilt de 20 procent av eleverna som har en ganska starkt avvikande kommunikationsstil drabbas av problemet. Lärare borde variera kommunikationsstilarna mera medvetet under sina lektionarna för att kunna tillgodose alla elevers behov.
Jag är säker att det döljer sig bakom många barn med inlärningssvårigheter en lärare med utlärningssvårigheter. Det är absolut inte lärarnas fel utan felet måste sökas hos skoldirektörer, skoldirektioner och skolnämnder som inte tar ansvaret för att säkerställa kontinuerliga skolningstillfällen och handledningar för sin personal. Får lärare bara möjlighet så är de mycket villiga att vidareutbilda sig, det fick jag bevis för igår kväll på mitt besök i Jungmans/Kyrkostrandsskola i Jakobstad. Vilka lärare! Vilket team! Vilken stämning i kollegiet!

2 kommentarer:

Dez sa...

Tack för den reflektionen jag har ofta tänkt den tanken att det kanske inte alltid är de unga som är den felande länken även om de oftast får ta på sig den rollen, när vuxna inte kan nå fram till dem och kanske inte alltid tar sig tid att hitta en annan väg. Tänk så många som känner sig hopplösa och kanske rent av dumma bara för att de inte passar in i den ram vi vuxna har ställt upp.Alltid kul att läsa din blogg och ta del av ditt kunande och dina tankar.

Christoph Treier sa...

Jag vet att många elever känner sig dumma på grund av att vi vuxna inte vet hur vi når fram till dem. Jag har själv som lärare varit i situationen att jag var mig ganska säker att det var någon fel med eleven men idag vet jag att det var fel på min "utlärning". Tack för din kommentar, den stärker mig i att fortsätta våga lyfta upp ev. utlärningssvårigheter bland lärare.