Det är ingen tillfällighet att det har varit tyst på min blogg i några dagar. Arbetsschemat var för späckat för att hitta tid att ens tänka på bloggen. Tidsoptimist som jag är, trodde jag att arbetsbelastningen var under kontroll trots massor med föreläsningar och kurser. Men tidsschemat lämnade inga utrymmen för de minsta oväntade händelserna. Det hände exempelvis flera gånger att någon från publiken efter en föreläsning gärna ville fråga mig om ett råd angående en svår livssituation. Inte säger jag då, hördu - nu har jag inte ens två minuter tid för dig, återkom om två veckor efter kl. 20 på kvällen. Nej, nej, då tar jag mig gärna några minuter tid att lyssna (några minuter som sen lätt blir 20 minuter). Resultatet är att jag springer resten av dagen efter dessa 20 minuter. Förstå mig rätt, jag ångrar inte att jag tog mig tid för dessa 20 minuter men jag märker hur jag blir frustrerad över mig och min tidsoptimism.
Nåja, idag är det söndag och jag har inga bokningar alls men det betyder inte att jag kan ta det lugnt och vila. De närmaste dagar är fullbokade med kurser, föreläsningar, handledningar och olika coachingtillfällen som skall förberedas. Dessutom måste jag skriva ännu en artikel för en tränartidning. Jag vet redan nu att söndagen tar för tidigt slut ikväll.
En sak kan jag lova i alla fall, jag skall ändra min bokningsstrategi (planera in tidsreserver) och så kan jag lova dig också att jag har så mycket självinsikt att du aldrig kommer att se mig som ledare eller föreläsare för en kurs i tidsmanagement. Det skulle annars vara ungefär samma sak som om en storrökare skulle hålla rökavvänjningskurser…
söndag 23 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Christoph!
Kom nu ihåg att börja din tidsplanering med att sätta in fasta tider för sådana ovidkommande detaljer som: frukost, lunch, middag, m.m.
Hej Uffe,
tack för tippset. Jag vet, det låter obegripligt men jag vet inte hur många gånger det hände mig att jag glömde att reservera tid för lunch eller middag och så märker man plötsligt att man är vrålhungrig. Åtminstone vad det gäller mat- och kostvanor har jag skärpt mkig en längre tid redan. Nu återstår "bara" resten.
Skicka en kommentar