Julhelgen är slut och redan stundar nyårshelgen. Det är två helger som de flesta stannar upp lite och gör en mellanbokslut över det gångna året och gör sig tankar för det kommande året. Särskilt för äldre och sjuka människor är jul och nyårsfirandet en mycket känslosam angelägenhet. Man funderar hur länge man egentligen har kvar ännu att leva. Jag arbetar mycket med sjuka människor och en fråga som man får höra om och om igen är ”jag undrar hur länge jag har kvar att leva”. Läkarna avskyr denna fråga eftersom det är omöjligt för dem att ge ett bra svar. Men de flesta sjuka nöjer sig inte med ett undvikande svar. De vill få höra åtminstone en tidsram som till exempel: ”rör det sig om veckor, månader eller år” eller något liknande. Men till vilken nytta?
Jag kommer nog aldrig att förstå varför man fokuserar sig så otroligt mycket på tiden. Det verkar att kvantitet i det här fallet för de flesta är mycket viktigare än kvalitet. Borde vi inte istället fokusera oss på att ge vårt liv en mening och att använda tiden vi har med så hög kvalitet som bara möjligt.
Ingen av oss kan påverka hur länge vi får leva men oavsett om du är frisk, sjuk, ung eller gammal så kan du ge ditt liv en mening och gestalta det med mycket hög kvalitet. Alla funderingar över hur länge du har kvar att leva är slöseri med tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är en grund av livet du tangerar i ditt inlägg.
Meningen med livet, rädsla över att tiden tar slut osv. Inte lätt alls.
Tror du inte att det beror på vars och ens mognadsprocess
i den personliga utvecklingen hur man reagerar ?
Vi vet ju inte, vi som fortfarande är relativt unga och relativt friska
hur vi själva reagerar när timglasets sand rinner ut i det här livet?
Blir vi någonsin helt klara att stiga av tåget? Jo, det finns människor som är det,
men de flesta av oss får antagligen bråttom till kvällen.
Livet är mera komplext än vi kanske anar eller rent av enklare än vi tror.
Och vad är livskvalitet? Också en spännande fråga.
Personligen tror jag att man kan förstå först när man själv är i samma situation. Till dess så tror jag också att det är viktigt att bygga sitt tempel av erfarenhetstegel blandat med bruk av ödmjukhetssand för att kunna ta steget fullt ut när det blir dags.
Hej Karin och tack för din kommentar som fick mig att förstå att jag uttryckte mig otydligt resp. på fel sätt.
Man kan det inte säga bättre än du gjorde det "de flesta av oss får antagligen bråttom till kvällen". Jag håller helt med dig. Men det som jag funderar mycket över är, hur vi kunde komma så långt att vi klarar av att medvetet leva och njuta så länge vi kan. Även när vi får beskedet att vi inte mera har allt för länge kvar (t.ex. på grund av en sjukdom)borde vi kunna fokusera oss att göra det bästa av livet som vi har kvar istället för att oroa oss om vi har några månader, ett eller två år kvar att leva.
Eller för att säga det på ditt sätt: Är det inte bättre att leva dagarna så intensiva att vi är trötta på kvällerna? Har man på kvällen ännu allt för mycket energi och ork kvar kan man lätt dra slutsatsen att man har sparat på energin under dagen. Jag vet att du förstår vad jag menar, hoppas bara att alla andra bloggläsare förstår mina funderingar.
Skicka en kommentar