För några dagar sedan gästade jag musikinstitutet Kungsvägen i Esbo för att föreläsa under lärarnas inspirationsdag som inledde det nya läsåret. Föreläsningens tema var ”Hur kan jag motivera mina elever?”. Det utvecklades oerhört intressanta diskussioner och tiden gick alldeles för snabbt.
Det var främst en frågeställning som lämnade mig att fundera ännu tills idag. Hur ska jag förhålla mig som instrumentlärare resp. sånglärare när jag har en ambitiös och flitig elev men som enligt min bedömning inte har förutsättningarna för att kunna lyckas att realisera sitt karriärmål. Frågan är väldigt komplex och innebär många moraliska och etiska faktorer men också mycket psykologi. Många tyckte att man ska ta sitt moraliska ansvar som lärare och vara så ärlig att man berättar för eleven att det inte finns förutsättningarna att kunna lyckas. Annars ger man eleven bara falska förhoppningar.
Sen fanns det den gruppen av lärare som tyckte att det är helt fel att våga sig på en prognos hur eleven kommer att utvecklas under de kommande åren. Det finns tillräckligt många exempel med så kallade hopplösa fall som har gjort en stor musikkarriär. En sak är säker. Säger jag till en elev att hon inte har tillräckligt med talang för en karriär som musiker, så sätter man upp begränsningar som gör att eleven garanterat aldrig kommer att överträffa sig själv. Men hur känns då motsatsen, när jag låtsas att eleven kan nå sina mål trots att jag är mig ganska säker att det är en omöjlighet för just denna elev? Svåra frågor som det inte finns ett rätt eller fel svar men som borde absolut diskuteras bland lärare, instruktörer, tränare och chefer.
Tack till alla lärare från musikinstitutet Kungsvägen för alla intressanta frågor och kommentarer.
3 kommentarer:
Om jag var musiklärare skulle jag kanske i första hand ifrågasätta min egen bedömning allra först, för vad säger att den är den rätta, d.v.s att eleven är ett hopplöst fall. Fastän eleven inte blir någon virtuos inom sitt område, så tror jag att eleven kommer underfund med det själv i ett senare skede om det är så. Den erfarenheten möter eleven på ett eller annat sätt om förutsättningarna inte finns och eleven har "satsat" fel. Det vore ju hemskt om man som lärare motar en talang som kanske vaknar helt plötsligt. Jag skulle inte vilja ha det på mitt samvete.
Jag drar ett exempel ur min egen skolgång i mellanstadiet. En tös, vi var töser på den tiden, hade väldigt stora problem inom både matematiken och grammatiken och blev mera eller mindre idiotförklarad av respektive lärare. Hon skrev ständigt underkänt i alla tenter. Och hon verkade urdum även ur klasskamraternas synvinkel. Jag minns fortfarande när förvandlingen hände. En av lärarna sade att det var som om en puppa blev en fullständig fjäril över en natt; ett under hade skett. Själv var hon helt tagen, det hade bara sagt klick ungefär, så förstod hon allting. Ingen av oss andra kunde mäta oss med henne efter det. Och sedan bara fortsatte hennes genialitet. Den tösen gick ur skolan med toppbetyg och skrev laudatur i både matematik och svensk grammatik. Nu är hon själv lektor i en av landets akademier.
Lärarens roll är att visa på "möjligheterna", hur man når dem samt att stärka självförtroendet och självkänslan hos eleven. Barn och ungdomar är ju inte "färdiga" utan utvecklas hela tiden, precis som Karin beskrev i sitt exempel.
Realiteten kommer nog emot förr eller senare och då behövs den där goda självkänslan.
Men som sagt, det här är ju ingen exakt vetenskap så därför är det extr viktigt att tänka igenom frågorna många varv :)
Tack för era tänkvärda kommentarer. det är definitivt något man borde lägga mera vikt på i lärar ut- och fortbildningar.
Skicka en kommentar