Endast en dag kvar till finalen. Förhoppningsvis får vi också i finalmatchen se många fintar som ofta liknar mera trolleri än fotboll. Men vad händer egentligen i hjärnan i en situation där en anfallsspelare utmanar en försvarare? Varför lyckas skickliga bollartister lura minst lika skickliga försvarare? Vad ställs dt för krav på en framgångsrik dribbling? Rasmus Tornberg som är universitetsadjunkt i psykologi vid Högskolan i Halmstad har forskat i denna fråga. För anfallsspelaren handlar det om att fördröja de processer i försvararens hjärna som gör att han kan göra en lyckad brytning. En fint får ta mellan 60-150 millisekunder för att kunna lyckas. Det får alltså gå varken för snabbt eller för långsamt. Utöver det spelar det så kallade ”Hicks lag” en viktig roll. Hicks lag säger att när en spelare måste fatta ett beslut blir reaktionstiden längre ju fler alternativ som anfallaren erbjuder. Med andra ord är det viktigt att en anfallare har många olika fintar till sitt förfogande. Försvararens hjärna blir därmed tvungen att bearbeta flera möjliga alternativ och leder till att reaktionstiden fördröjs. Ju långsammare en försvarare hinner reagera ju större chanser har anfallaren att lyckas med sin fint. Exakt likadant förhåller det sig för en målvakt när det gäller att reagera på frisparkar. Om målvakten vet att en spelare alltid skjuter sina frisparkar på ett visst sätt reagerar han mycket snabbare än när målvakten konfronteras med en spelare som har många olika frisparksvarianter i sitt register. Bara vetskapen om att en spelare brukar skjuta frisparkar på olika sätt gör att målvaktens reaktionstid blir betydligt långsammare. Jag hoppas att just ”frisparksexemplet” är för många tränare en tankeställare. Det finns nämligen gott om tränare som envisas med att låta utföra standardsituationer som hörnor och just frisparkar alltid på ett mycket liknande sätt. Skapa mera variation och förläng därmed motståndarnas reaktionstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar