Prata om känslor - men hur?

Alla är vi väl chockade över vad som hände i Kauhajoki. . Ingen skola, ingen rektor, inga lärare och inga föräldrar får blunda för det som har hänt. Det pratas om att skärpa vapenlagen i Finland, bättre kontroll på internet och att öka säkerheten i skolorna. Det är bra att det diskuteras om konkreta åtgärder men huvudproblemet ligger i att så många ungdomar mår dåligt och inte får uttryck för det. Vi måste bli skickligare i att kunna tolka signaler som tyder på att en människa inte mår bra. Oavsett om det är ett barn, en ungdom eller en vuxen som ger sådana signaler måste respektive människan få hjälp. Vi behöver för det läkare, psykologer och vårdpersonal men mest av allt behöver vi människor som förstår värdet i att bry sig om andra. Ett utmärkt sätt att visa för andra att man bryr sig är att man tar sig tid att lyssna på vad de har för bekymmer eller funderingar. Tyvärr är vi alla ganska dåliga lyssnare (även om ingen vill erkänna det). Men ännu sämre är vi här i Finland att uttrycka våra känslor. I skolan lär vi oss att tänka logiskt och strukturera olika saker, vi lär oss att analysera och skaffa fram material om alla möjliga ämnen men vi lär oss inte hur man pratar om känslor. Tvärtom vi nedvärderar människor som pratar om känslor och som också vågar visa känslor som mentalt inte så starka och ofta får de en stämpel att vara lite konstnärliga. På detta område finns det så mycket jobb som helst i skolorna att ändra på attityden och framför allt att lära ut till eleverna hur man fattar sina känslor i ord. Mår man psykiskt dåligt men kan fatta sina känslor i ord är risken minimal att man sku behöva uttrycka sina känslor på ett (i värsta fall) mycket våldsamt sätt.