Jag kapitulerar

Det är allt annat än trevligt att slänga in handduken men det är bara att inse och erkänna att projektet inte gick som jag hade tänkt mig. Jag skriver förstås om mitt projekt ”I mitt livs form på 100 dagar”. Det har snart gått hälften av tiden och jag har kunnat träna fem (5!) gånger. Med tanke på att jag motionerade de senaste åren varje vecka mellan 3 och 5 gånger kan man undra vad är det som har hänt. Tre dagar efter att jag gick ut med mina mål på bloggen gick ryggen i strejk, sen kom det en axelskada och för tio dagar sen när jag trodde att jag äntligen kan träna igen kom ett nytt bakslag i form av en muskelinflammation i höftböjaren. I dagsläget kan jag just och just gå ungefär 100 meter sen måste jag sätta ner mig och vila. Jag kan lugnt påstå att jag inte i åratal har haft mera värk och varit i sämre form än jag är nu. På så sätt kan jag säga att jag är i mitt livs form men tyvärr åt fel riktning. I flera veckor har jag varit irriterad över all otur jag hade sen jag startade med projektet tills i söndags då en god vän konfronterade mig med sannolikheten att kroppen känner omedvetet av stress över mina höga mål. Jag tyckte först att det var ett löjligt påstående eftersom jag ju själv har valt mina mål men ju mera jag funderade över saken desto mera är jag benägen att tro att det faktiskt kan vara psykosomatiska krämpor bakom all ”otur”. Det skulle varit otroligt roligt att testa till vilka prestationer man kunde tränat upp kroppen inom 100 dagar men samtidigt får man inte vara dum och riskera hälsan. Just nu är jag mer än nöjd när jag kan gå igen utan smärtor.
Kan det vara så att min kropp är om hästlängder smartare än min hjärna...?