TOPPFORM 2012: Linda Blomqvists Botniavasa

I slutet av oktober beslöt jag mig för att delta i BotniaTrippeln under 2011. Som första etapp ägde BotniaVasan rum den 13 februari, 53 km på skidor. Eftersom jag inte stått på skidor sedan högstadiet för 15 år sedan inhandlade jag i början på december nya skidor. Därefter bad jag en vän hjälpa mig med skidtekniken. Jag skidade och skidade, även om det mest kändes som att jag slirade och slant i spåren.

I min träningsdagbok skriver jag den 11 januari att jag äntligen börjar känna att jag kan skida på riktigt. Jag fick äntligen tag i fästet och kraft i sparken. Min goda vän lade upp ett träningsprogram där jag varvade parstakningsträning, snabbkraft och längre skidturer på upp till 25 km.

På den stora dagen startade jag förväntansfullt tidigt på morgonen mot Norrvalla. Termometern i bilen visade på -31 grader och väl framme visade det sig att starten skjutits upp en timme. Jag såg hur folk tejpade sig i ansiktet och lade på sig specialhandskar som klarar kyla och jag insåg att jag nog inte var riktigt rutinerad för såna här situationer. När klockan närmade sig 11.00 stod jag längst bak i startfållan och hade redan stelfrusna fötter och händer, termometern visade -27 grader.

Starten var något kaotisk men jag tog det lungt och lät folk fara före. Jag var rädd att någon skulle knuffa mig eller skada mina stavar så jag skidade långsamt. Redan vid första drickstationen såg jag hur folk steg till sidan och avbröt. Jag drack blåbärssoppa och såg på de andra med vitfrostade ögonbryn och ögonfransar. Efter ett tag lättade folkmassorna och jag kunde börja skida lite hårdare. Jag tog sikte på en dam som såg rutinerad ut och följde hennes tempo.

När jag skidat 21 km kom jag till Kimo där min familj stod och hejade. De berättade att det sades att det gick trögt i spåren och min bror uppmanade mig att inte fundera över tiden, idag gäller det bara att komma igenom. Vid 30 km såg jag en minibuss fylld med skidåkare som stigit av, en del frivilligt och andra under tvång. Funktionärerna undersökte varje skidåkare som kom till drickstationerna och ofta uppmanades åkare att avbryta eller gå in och värma sig en stund. Jag klarade mig dock och fortsatte. Med 20 km kvar började jag få rejäla smärtor i nedre ryggen, något som tydligen många besvärades av i det tunga föret. Pga av kylan var snön ordentligt sträv och det var ingen vits att försöka parstaka alls. När jag stod och drack såg jag återigen damen som jag tidigare följt och passade på att haka på henne igen. Jag skidade bakom henne och fäste blicken på hennes bakre skidor, hittade hennes tempo och tänkte: Om jag bara följer henne, och skidar och inte tänker på något annat i 1,5 timmar borde jag klara mig i mål. Vid sista drickstationen insåg jag att jag inte skulle orka om jag inte maniskt fick följa den tappre damen så jag följde henne som en hund och släppte henne inte ur sikte. Plötsligt såg jag upp och såg Vörå kyrka och hörde hur en högtalare ljöd. Jag kände nya krafter och började parstaka allt vad jag orkade. Väl inne på målområdet insåg jag att banan gick en runda förbi publiken och därmed blev längre än jag först trott. Men jag parstakade allt vad jag orkade och for förbi en annan åkare strax innan mållinjen. Fem timmar och femtio minuter efter startskottet var jag åter på Norrvalla. Aldrig har det varit så skönt att bada bastu som den dagen!

Nu väntar BotniaCyklingen i juli och som första åtgärd får jag skaffa mig en cykel.