Hur är det bara möjligt?

Det ser ut som om mina positiva målbilder hjälper. Ryggen är mycket bättre. Kan igen normalt gå och det känns helt underbart. Nu är bara en utmaning kvar för min rygg: att kunna sätta mig i en bil... Dagens blogg skall inte handla om min rygg utan om ett fenomen som jag har observerat förut men som aktualiserades på nytt. Idag blev det nämligen klart att en känd finsk toppidrottare inleder ett samarbete inom den mentala träningen med mig. Det är något som jag ser mycket fram emot. Men samtidigt hände det som redan har hänt ett antal gånger förut. Idrottaren önskar att vara anonymt och jag måste lova att inte berätta för någon om vårt samarbete. Det är helt ok för min del. Men vilken skillnad till svenska eller mellaneuropeiska idrottare. Knappast är man överens om ett samarbete får jag frågan om det är ok att de informerar medierna om det och om de får sätta det på deras hemsida. Är den mentala skillnaden mellan Finland och Sverige verkligen så stor?