lördag 10 maj 2008
Mycket jobb kvar för idrottsföreningarna
Alla föreläsningar är avklarade nu och jag är hemma igen. Idag hade jag en ledig dag, nåja bortsett från ett kort framförande för unga fotbollstjejer i en förening i Jakobstadsregionen. Jag talade för dem om vikten att lägga upp positiva målbilder och hur man gör det som fotbollsspelare. Men det är inte det som bloggen skall handla om. När jag väntade på min tur tittade jag på hur de tränade och hörde då hur en pappa diskuterade med en annan pappa. De pratade om tjejernas senaste match. Matchen spelades på bortaplan och det innebar en 150 km lång bilresa (en väg) för föräldrarna som skjutsade tjejerna dit. Det är beundransvärt att de ställer upp för sina barn. Men det som är mindre beundransvärt - ja rent ut förkastligt – var snacket i bilen av ovan nämnda pappan. Han berättade nämligen hur han flera gånger sa till tjejerna i sin bil att han inte kör så många kilometer i onödan och han därför förväntar sig att de vinner matchen. Jag trodde först att jag hörde fel men han upprepade det flera gånger, han skröt formligen med det. Den där pappan har absolut ingen aning vad fotboll går ut på i denna ålder: nämligen att ha roligt och att ge sitt bästa på planen. Sen beror det förstås mycket på motståndarna om man lyckas vinna eller inte. Själva prestationen kan inte alltid mätas i om man vinner eller förlorar. Jag är inte säker om rubriken är korrekt eftersom det inte är idrottsföreningarnas skyldighet att utbilda juniorernas föräldrar i hur man ska bete sig som fotbollsmamma resp. –pappa. Men jag tycker att varje idrottsförening vinner i längden om man ger föräldrarna möjligheten för att få information och råd i ”praktiskt idrottspsykologi för föräldrar”. Där skulle de bland annat också kunna lära sig att det är betydligt mera meningsfullt att fråga ”Har du haft roligt?” när sonen eller dottern kommer hem efter en match i stället för ”Vann ni? Sköt du ett mål?”. Upp till 15årsåldern skall fotboll och överhuvudtaget idrott vara en rolig sak som inte skall tas på blodigt allvar varken av spelarna, tränarna eller föräldrarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som "fotbollspappa" känner jag igen det här.
Det blir många kilometer att köra på barnen av och an. Min fru och jag varvar bilkörandet i den mån vi kan; vi samkör ofta med andra familjer vars barn också skall på träning och på matcher och som bor på vägen, s.a.s. Vi har dock bara 35 km enkel väg, men ändå.
Min fru har berättat för mig att hon har märkt en väsentlig skillnad på pojk och flickfotboll. Vi har två pojkar och tre flickor,varav en pojke och två flickor spelar fotboll; alla under 15 år, så vi har en viss relevans vad gäller att jämföra diskussionerna när det gäller flickor och pojkar och deras föräldraattityder vid fotbollsmatcher och träningar.
Vi har hört liknande diskussioner och nästan hotfulla attityder under våra resor med barnen av andra föräldrar, inte enbart pappor, som har förklarat högt och tydligt inför alla andra för sina flickor; att du vet att jag inte kör dig längre om det inte börjar bli mål osv.
Det är bra att du skriver inlägg om detta ärende.
Än en gång har du ett mycket bra inlägg. Det stämmer det du skrev om förädrarnas roll att det kan sätta för mycket press. Visst är det ju så att idrotten framför allt måste vara roligt. Sen skrev du om det är föreningarnas uppgift. Det enda som kan få föräldrarna att ställa upp så är föreningarna.
Tänk om man skulle kunna införa i föreningarna att har man sitt barn i en viss idrott och tränar så måste man gå en föräldrautbildning. Som du vet så är jag ju ledare i en breddförening inom simningen och jag kommer att föreslå att alla som skall börja vara med i utmanarn så måste föräldrarna sitta på föreläsning med dig. Om du hinner och jag får loss pengar för det förstås.
Tack än en gång har du lyft en viktig sak.
Skicka en kommentar