onsdag 21 maj 2008
Varför mår så många så dåligt?
Mitt arbete går ut på att hjälpa människor som vill förbättra sina idrottsliga eller yrkesrelaterade prestationer, som vill utveckla sig själv inom ett visst område eller som mår psykiskt och mentalt dåligt. Jag upplevde de senaste dagarna som mycket tunga. Det blev otaliga jobbiga samtal med människor som mår dåligt eller till och med mycket dåligt. Och nu talar jag inte om idrottare som kanske har missat en kvalgräns, en medalj eller uttagningen till landslaget. Nej, nej, jag talar om människor som kämpar mot en livshotande sjukdom, människor som lider under utmattningsdepression, människor som mobbas av arbetskamrater, människor som har alkohol- eller drogproblem, människor som är ensamma, människor som har problem med relationer till andra människor, människor som inte trivs längre med sitt arbete, människor som saknar mål, listan kunde göras nästan så lång som helst. Jag vet inte varför jag reagerar nu för första gången så starkt på allt elände jag kommer i kontakt med. Det är ju knappast så att alla dessa problem skulle uppstått först under de senaste månaderna. Jag tycker att jag har världens underbaraste arbete men just i dessa veckor funderar jag mycket över varför det finns så otroligt många människor som mår så dåligt. Och då vågar jag inte ens tillåta mig tanken på alla människor i katastrofområden i Burma och Kina…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Dagens hetsiga samhälle, med alla krav som ställs av en själv och av andra; ett ekorrhjul som alla mera eller mindre har hamnat i; ja, hur har det blivit så? Jag tänker på när jag var barn, inte så länge sedan trots allt, då fanns det tid för andra och varandra på ett helt annat sätt, man hälsade spontant på hos andra; det fanns plats och det fanns samhörighet och värme.
Är det tekniken som har gjort oss alla till någonslags robotar på ett eller annat sätt? Idag har jag talat med en ung man, som har världen bokstavligt talat framför sina fötter, bra lön, bra yrke, bra jobb, bra och trevliga kolleger, men han saknar riktiga vänner. Han saknar gemenskap och närhet.Han berättade att han var genomtrött på att kommunicera via e:post och gsm.
Var finns den levande människan? LIvet blir monotont och visionslöst utan närhet och kärlek.
Vi är kärlekslösa i dagens samhälle; allt handlar mera och mera om att köpa och att förbruka och under tiden går tiden. Helt plötsligt så har livet runnit.Det finns ingen harmoni längre på samma sätt som det ändå kanske fanns för 20-30 år sedan, vi lagrar stress och blir sjuka bara av detta. Vad ger vi våra barn och barnbarn för visioner och vilken framtid målar vi upp? Istället för att ge upplevelser, närhet och kärlek, så köper vi saker i mängder och ger bort för att döva våra dåliga samveten då vi inte hinner umgås för att vi måste vara med och bygga nya tidens pyramider. Högre och högre blir tempot. Vi hinner inte uppleva världen längre annat än genom massmedia som pumpar oss fulla med elände; när har man senast fått skratta under nyhetsuppläsningarna? För nyheter måste tydligen var hemska.Det här ger vi våra barn och våra barnbarn och oss själva.
Jag tror att det här är en del av sanningen. Men långt ifrån hela, det är nog mera komplext än så.
Vad kan man göra? Det här är precis som med sopor och avfall, sopbergen bara växer och trots många olika nödlösningar för att minska på berget, så blir det ändå bara högre. Så är det med oss människor och våra inre liv.
Jag tror att vi måste dra ner på statuskraven vi ställer, prioritera att göra roliga saker tillsammans och i olika åldrar. Vi har ju också delat upp oss människor åldersmässigt på många sätt i olika institutioner för barn och åldringar. Däremellan är karriäristerna och de har inte tid med varken sina barn eller sina gamla föräldrar längre. Vi har blivit väldigt egoistiska och tenderar att bli allt värre.
Man kan inte annat än må dåligt när motivationen saknas för att göra livet levande utan att det måste kosta pengar.
Titta på de stora köpcentrum som finns. De är proppfyllda av människor under helgerna! Vi köper oss nöjda, en stund,på samma sätt som vi fyller våra munnar med söta saker för att trösta oss.Det motsvarar den söta modersmjölken när vi var spädbarn och allt kändes tryggt och varmt. Vi har blivit köpgalna och tror att det kan göra oss lyckliga. Prylar, prylar i all oändlighet.
Hur ändrar vi på det?
Det finns många punkter du har helt rätt i men jag hoppas ändå att det inte är ännu riktigt så illa överlag som du beskriver det. Du målar en väldigt dystert bild av framtiden.Åt andra sidan är varje människa som har hamnat i ekorrhjulet en människa för mycket. Kanske är just en sunt form av egoism vägen till lösningen. Jag skall ägna den saken ett eget inlägg på bloggen. Tack för din kommentar.
Hej Christoph!
Du har rätt, det är rätt dystert mitt inlägg; även ditt ursprungliga inlägg är dystert. Verkligheten är dyster för många, men det var självklart inte meningen att måla fan på väggen för det, det var meningen att belysa en sida i sammanhanget.
Tack för ditt svar!
med vänlig hälsning
Skicka en kommentar