Många fina minnen med handikappade idrottare

Jag tror att ingen lämnas oberörd av videon om pappan som uppfyllde sin handikappade sons dröm. För mig väcker den också många gamla minnen då jag bodde i Schweiz ännu och arbetade på min fritid med handikappade idrottare. Jag tillbringade många veckor på träningsläger med medlemmar från det schweiziska handikappidrottslaget men också som ledare för idrotts- och semesterläger för handikappade som motionerade för hälsans skull.
Vi icke handikappade kunde lära oss mycket av blinda, amputerade, hörselskadade och rullstolsbundna. Tack vare deras enorma vilja kan de uppnå i princip vilka prestationer som helst. Jag åkte till exempel utför svarta backar (högsta svårighetsgrad) tillsammans med en blind åkare. Vi kommunicerade via en mikrofon och hörlurar som var inbyggda i hjälmen. Han måste lita till hundra procent på mina instruktioner eftersom han var totalt blind. Jag minns hur nervös jag var när jag ledde för första gången ett slalomläger för blinda. Men de blindas naturliga och humoristiska attityd till deras handikapp gjorde det lätt för mig. Jag glömmer aldrig när jag förde en deltagare på hans hotellrum och han bad mig att förklara vad sängen, klädskåp, wc, dusch, osv fanns. Det var första gången för mig som jag överhuvudtaget kom i kontakt med blinda. Efter ”visningen” när jag ville lämna hans rum så sa han vänligt men bestämt att jag glömde att visa var man tänder och släcker ljuset i rummet. Plikttrogen förklarade jag för honom var man sätter på ljuset i toaletten och rummet. I första ögonblicket fattade jag ingenting när han började gapskratta över att han lyckades lura mig men efter det var isen brutit och han litade bokstavligen blind på mig när vi åkte slalom tillsammans.