onsdag 13 maj 2009

Hjälpa eller stjälpa?


Efter flera - delvis riktigt otrevliga påhopp från Larsmobor på grund av min kolumn i Xtratidningen, bestämde jag mig att lägga ut kolumnens text på bloggen. Men jag vill vid detta tillfälle också nämna att jag har fått många positiva kommentarer om mina funderingar runt rökande högsatdie elever. Lägg märke på att jag nämner inte en enda skola i kolumnen. Mycket märkligt att vissa larsmobor känner sig så träffade. Det är tur att jag känner så många trevliga människor som bor i Larsmo annars skulle jag utvecklat en "Larsmofobi" under de senaste dagarna.


HJÄLPA ELLER STJÄLPA?
Det olagliga rökandet bland högstadieeleverna har ofta behandlats i medierna de senaste veckorna. Hur skall vi vuxna förhålla oss när ungdomar röker på skolområdet? Lagen talar sitt tydliga språk: Rökning på skolområdet är förbjudet och det innebär att det alla vår vuxnas plikt att reagera på det. Frågan är bara hur? På vilket sätt?
I tidningen kunde man läsa att man inte är främmande för att ta hjälp av polisen i vissa skolor för att få bukt på problemet. Jag tolkar det som en resignation från lärarkåren. Man känner sig helt enkelt hjälp- och maktlös. Jag vill på inget sätt svartmåla eller anklaga lärarna som arbetar i skolor där man ber polisen att ta hand om rökande elever men osökt mindes jag en av de första föreläsningarna under mina psykologistudier. Det handlade om att sätta gränser för barn och ungdomar. Professorns facit var rakt och enkelt att förstå: Barn och ungdomar försöker testa sina gränser och de går så långt att någon lyckas sätta stopp för dem. Om föräldrarna inte ger tydliga gränser för sina barn och reagerar med konsekvenser, kommer barnen i skolan att testa hur långt de kan gå innan lärarna reagerar. Visar det sig att lärarna inte lyckas med att få eleverna följa de uppsatta reglerna, försöker ungdomarna gå ett steg längre eftersom de vill testa var gränsen går. Det blir i så fall polisen som måste sätta de slutgiltiga gränserna för dessa ungdomar. Om vi går tillbaka till rökandet, betyder det att både föräldrarna och lärarna har misslyckats med att visa för ungdomarna var gränsen går. Tar man ytterligare i beaktande att inte bara rökandet har blivit ett problem utan också elevernas uppträdande mot lärarna, måste man fråga sig vad som gått snett i uppfostringen hemma.
Det kan och får inte vara skolans ansvar att lära barnen hur man uppträder mot vuxna, vad respekt innebär och att det finns regler i samhället som skall beaktas. Alla dessa uppgifter hör till föräldrarnas plikt.
Sen kan man ha olika åsikter om det är rätt att straffa eleverna eller om man borde tänka om och istället erbjuda hjälp. Som tur är finns det skolor (också här i nejden) som har bestämt sig för att hjälpa istället för stjälpa. Faktum är att över 80 procent av alla rökande högstadieelever skulle vilja sluta röka. De flesta har också försökt att fimpa för gott men misslyckats på grund av bristande stöd. Här kan skolan visa sitt engagemang för eleverna genom att arrangera informationstillfällen om hur man kan gå till väga för att klara av att sluta röka. Vissa skolor har gått ett steg längre och organiserar ”Sluta röka” kurser för sina elever. Många rektorer och lärare skulle gärna se att alla rökande elever blir tvungna att delta men min erfarenhet visar att så gott som alla rökande elever (i snitt hela 98 procent) deltar frivilligt. Frivilligheten är en av de största motivationsfaktorer (inte bara när det gäller att sluta röka). Eleverna får på skoltid två lektioner som visar vilka positiva effekter det innebär för dem om de slutar röka. Metoden går ut på att fokusera vad man uppnår med att fimpa och inte – som i den traditionella skrämseltaktiken – att framhäva varför man borde undvika att röka. Eleverna är idag mycket medvetna över rökandets skadliga inverkan på hälsan men de har inga verktyg hur de kan bli kvitt med cigaretterna. Efter de två inledande lektionerna bestämmer gruppen ett datum när man slutar röka och alla skriver under ett kontrakt. De har nu ungefär två veckor på sig att ta mentalt avsked av cigaretterna resp. snuset. De första veckorna samlas de nyblivna ickerökare till regelbundna gruppmöten som man fortsätter med under minst ett halvt års tid. Utvärderingarna i nio olika skolor har visat att mellan 80 och 93 procent av eleverna har lyckats hålla sig rökfri under minst ett års tid.
Även om skolan måste avsätta lite tid för att kunna hjälpa sina elever att bli rökfria så tycker jag att det är mycket lönsam investering i resten av livet för ungdomarna. Betydligt meningsfullare i alla fall än att konfrontera dem med polisen.

2 kommentarer:

Karin sa...

Hej Christoph!
Jag tror att allt bottnar i det gränslösa samhället. Det som såddes redan på 1970/80-talet, då alla barn skulle ta/fick som gåva eget ansvar i alltför unga år, skördas nu.
Då var det högt prioriterat att inte ge gränser. Alla var individer och måste få tänka som den tänkte och göra som den ville och detta sträckte sig till barn under skolåldern.De barnen är föräldrar och lärare i dagens samhälle och när man inte själv har fått gränser och vet vad det är så fortsätter ekorrhjulet att rulla. Helt klart är att du har trampat på ömma tår bland föräldrarna. De känner sig väldigt träffade, för innerst inne vet de om sitt tillkortakommande. Jag är säker på att det inte enbart är ute i samhället som de nu omtalade rökande ungdomarna sätter sig upp mot äldre personer. Det förekommer nog i hemmen också, kanske ännu mera där.
Den här attityden är ett stort problem. Hur man skall få det hela att kantra över till rätt köl igen? Jag tror att det är människor som du som sätter katten på bordet som får bollen att rulla i rätt riktning. Fortsätt med ditt viktiga arbete för ungdomarna.
Att du sedan blir ett bollplank för vuxna människors dåliga samveten visar att du är på rätt väg.
Stort lycka till!

Anonym sa...

Tror att Karin har en point där!