Igår eftermiddag flög jag från Kokkola till Mariehamn. Jag kommer att stanna fram till söndagen på Åland. Det blir väldigt intensiva dagar som går i arbetets tecken. Nästan varje minut är planerat och det finns inga stora marginaler i fall att något skulle gå fel. Jag började igår kväll direkt en halv timme efter att jag landade på ön. Simsektionen från Sunds Idrottsföreningen arrangerade en föräldrarkväll till barn som har börjat tävla eller snart ska börja tävla inom simningen. Min föreläsning handlade just om hur föräldrar ska förhålla sig mot barnets idrottande. Det viktigaste är att ,am som mamma eller pappa alltid kommer ihåg att min viktigaste uppgift är att vara förälder och inte någon sorts tränare eller coach. Barnet ska känna att hon får uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek oavsett hur hon presterar i simningen. I anslutningen till föreläsningen diskuterades också hur man ska förhålla sig om ens barn inte vill tävla. Det är nog bara att acceptera men det kan vara intressant att fundera som förälder över ev.orsakerna för det. Det kan vara att barnet vill skydda sig själv för ett misslyckande och därför inte vill tävla. Om så är fallet är barnet nog i stort behov av hjälp. jag håller med alla er som tänker nu att vara förälder är en av de största utmaningarna som finns. Därför satt jag också just rubriken "Att vara förälder - en av livets största utmaningarna" för min föreläsning som handlar om föräldrarskap.
Nu idag har visserligen först halva dagen gått men den har börjat mycket bra. Handledningarna jag hittills har hållit har gått bra och många fina resultat sen förra gången har uppnåtts. Hoppas dagen fortsätter på samma sätt. Hälsningar från ett regnigt Åland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej!
Jag följer med stort intresse med vad som skrivs vad gäller barn och föräldrarelationer.
Du skriver i ditt inlägg om barnet som inte vill tävla och att det nog bara är att acceptera men också att det kan vara intressant att fundera över orsaken till varför barnet inte vill göra det.
Är det inte lätt så att orsaken finns hos föräldern/föräldrarna isåfall, föräldrarna är förebilder för barnet i nästan alla sammanhang. Vad är det den vuxna uttrycker, kanske omedvetet? Något som barnet känner, vilket indirekt blir orsaken till ovilja att tävla. Är det inte där det s.k. ”problemet” kan ligga? Att t.ex föräldrarnas förväntan är så stor på att barnet skall göra si eller så och att den känslan kan bli en indirekt orsak till oviljan? Barns sinnen är som öppna fallskärmar. De är väldigt mottagliga för budskap som inte uttalas men som finns i luften s.a.s.
Barnet känner att det skall bekräfta något för den vuxnes skull!
Vi föräldrar har också "våra arv" att bära på och förmedlar mycket av dem till våra egna barn utan att egentligen önska det. Att fostra barn är i det närmaste en självfostran för varje vuxen individ. När du känner dig själv kan du hjälpa dina egna barn på ett annat sätt. Är det inte väldigt mycket det, det hela handlar om?
Jag kan bara instämma i exakt allt du skriver i din kommentar. Det är faktiskt lite skrämmande vad vi vuxna allt uttrycker omedvetet till våra barn. Och kanske ännu mera skrämmande är det hur lätt barnen tar upp alla signaler likaså omedvetet men ändå med effekten att det kommer påverka dem hela deras liv.
Skicka en kommentar