(Nästan) alla barn tycker om att tävla

Nu är det full fart på tävlingsfronten inom de olika vinter idrottsgrenar. Det diskuteras och debatteras redan i flera år om en åldersgräns för barn. Hur gamla skall barn vara att de får delta i tävlingar? Skall det delas ut några priser för de bästa och ska det publiceras resultatlistor i tidningarna? Alla är överens om att tävlingar hör till idrotten och att det viktigaste är att alla har roligt. Och precis det är den avgörande frågan. Hur kan man göra idrotten så roligt som möjligt för alla barn?
Jag tror att det inte är lösning att förbjuda barnen att delta i tävlingar eller att inte dela ut några priser och ännu mindre tror jag att det hjälper att inte publicera resultatlistor i de yngsta kategorierna. Barn tycker om att tävla (vem är först vid bilen när de kommer från idrottshallen) och barn är inte dumma (de vet också utan prisutdelningar och resultatlistor vem som är bäst resp. sämst).
Däremot kunde det vara en idé att man ändrar på tävlingsreglerna för de yngsta barnen. Man ser till att alla barn får möjligheten att känna sig framgångsrikt genom att justera reglerna. Det kan innebära att en gång har små växta barn stora fördelar och i en annan tävling har storväxta barn bättre förutsättningar för att kunna lyckas.
Det kan nämnas här att det fanns en speciell lagparagraf i det f.d. Sovjet som förpliktade barn- och ungdomstränare till att alltid variera tävlingsreglerna så att så många barn som möjligt någon gång fick uppleva känslan att vara en vinnare. Ingen dum sak, tycker jag personligen.

Det krävs högre status för barn- och ungdomstränare

Barn är det värdefullaste som föräldrar har. Då förvånar det desto mera att de allra flesta föreningar och klubbar använder sig av föräldrar som ledare och tränare för barnen och ungdomarna. De har sällan en utbildning och det enda de har att komma med är ett stort engagemang för antingen barnen eller respektive idrottsgrenen. Föräldrarna borde kräva av föreningarna att enbart utbildade tränare ska få träna deras barn och ungdomar. Men tyvärr ligger allt för lite status i att träna barn och ungdomar och därför är det oftast hjälpsamma föräldrar som agerar som tränare.
I Ryssland och Japan gör man precis tvärtom. Man väljer de bästa tränare för att träna barnen. Så borde det egentligen också vara hos oss. Det innebär att barn- och ungdomstränare har en lika hög status i Ryssland och Japan som hos oss en landslagstränare har. Man gör allt för att höja barntränarna status ytterligare genom att man ger dem mycket uppmärksamhet i medierna. Om en idrottare har framgång på internationell nivå så nämns inte bara idrottarens nuvarande tränare utan också den första tränaren som idrottaren hade. Samma sak gäller för utmärkelser: Får en idrottare en utmärkelse så belönas även den nuvarande och barntränaren i samma utsträckning.
Idén är absolut värd att fundera över att också introduceras hos oss. Men ännu bättre vore det om föräldrarna skulle börja påpeka och kräva att deras barn endast tränas av utbildade ledare och tränare.

I vilken ålder skall man börja med mental träning?

Regelbundet får jag frågan i vilken ålder man kan börja träna mentalt. Nyligen frågade en mamma till en tio år gammal flicka om hjälp. Dottern verkar ha dåligt självförtroende och låter därför andra göra ”jobbet” i laget och ser själv ganska rädd ut.
Det finns ingen åldersgräns för att börja träna mentalt men det är förstås alltid avgörande hur man introducerar och genomför den mentala träningen med barn.
Metoden måste anpassas till åldern. Gällande ovanstående tioåringen kunde man fråga henne med vilka förväntningar hon går in i matchen. Har hon som mål att skjuta mål och att göra allt rätt på plan då sätter hon mycket hög press på sig själv. Med hjälp av den mentala träningen kan man lära flickan att starta i matchen med realistiska men ändå positiva förväntningar. Varje gång när hon lyckas med något så stärks hennes självförtroende en smula. Startar hon däremot i matchen med kravet att skjuta mål så minskar självförtroendet med varje match som inte lyckas skjuta mål. Till sist vågar hon inte ens längre slå en enkel passning av rädsla att misslyckas.
Mental träning ger barn också strategier som hjälper dem att hålla självförtroendet uppe även efter sämre prestationer. De förstår att man inte blir till en ”loser” eller att man är dålig när man gör misstag. Mental träning lär barnen att inte bedöma sig själv och andra på basen av prestationer.
Sen får man inte glömma att barnen hare stor nytta av alla mentala tekniken också i skolan. Det är en stor fördel när ett barn har ett fungerande verktyg för att förbättra sin fokuseringsförmåga.
Svaret på frågan i rubriken är enkelt. Man kan egentligen inte börja för tidigt med mental träning för barn så länge man anpassar metodiken till barnens ålder. Och det gäller att komma ihåg att mental träning visserligen förbättrar barnens idrottsprestationer men främst stärker det barnens sociala och emotionella intelligens på ett lekfullt sätt som barnen har nytta av för resten av livet.

Frustrerande!!

Ålands Idrottsförbundet satsar mycket pengar på skolningen av tränare och ledare. Man lägger redan i flera år särskilt stor fokus på barn- och ungdomsidrotten.
Men hur frustrerad blir man då när man hör om en ledare som tränar 5-7 åriga barn i fotboll. Jag undrar vad han har för ambitioner med barnen. Antagligen vill han få fram några nya stjärnor för att tillfreds ställa sitt eget ego. Hur annars kan man förklara att han straffar en femåring som inte lyssnade på ledaren d.v.s. inte var inte tillräckligt uppmärksam genom att låta honom sitta på bänken vid sidan av fotbollsplanen. En vuxen som leder barnträningar skall ha så mycket kunskap att sätta rimliga krav på barnen. Hur skall pojken lära sig spela fotboll när han bestraffas och måste titta på? Och hur påverkar detta pojkens självförtroende och självkänsla? Det är fullt möjligt att denna upplevelse inte enbart präglar hans inställning till fotboll utan också hans syn på vuxna i största allmänhet.
Om en juniortränare inte har bättre verktyg för att leda barn än att förbanna dem som inte gör som han förväntar sig på straffbänken, så kan man bara tycka synd om människan. Jag har en viss förståelse att sånt hända kanske ännu för 30 år sedan men att sånt händer ännu idag, gör mig frustrerad.

Det ska vara skoj att utveckla barnens självförtroende

Ju mer barn och ungdomar lär sig om hur de kan utveckla sina prestationer och ju snabbare de förbättrar sig, desto mer självförtroende får de. Barn utvecklar självförtroendet främst genom upprepningar av rörelser under träningarna. Är det sen dags för tävling eller match känner de sig tillräckligt säker för att våga använda dem nylärda tekniken. Men jag vill ännu en gång betona hur viktigt det är att barnen upplever att det är roligt när de tränar in nya saker. Som tränare eller förälder ska man undvika att barnen upplever teknikinlärningen som en sorts läxor. Till det hör att man planerar teknikinlärning så att det sker i korta doser och att man inte överöser barn med information.
Det kan vara mycket frestande för ambitiösa föräldrar att träna extra mycket teknik inför viktiga tävlingar eller matcher. Resultatet är sällan det önskade. Barnen låser sig nämligen oftast i tävlingen på grund av deras nervsystem ”överanalyserar” allt de har tränat in under de senaste dagarna ännu. Bäst presterar barn när de får tävla avslappnad utan förväntningar från föräldrarnas och tränarens sida. Roligast är det helt klart när de får tävla under egen frihet.
Håll er alltså tillbaka bästa föräldrar och tränare med att ge goda råd i massor. Bästa råd ni kan ge barnen är: Ha skoj när du tävlar och oroa dig inte över hur det kommer att gå resultatmässigt

Hur kan föräldrar stöda sina idrottande barn?

Jag undrar hur många föräldrar till idrottande barn någon gång har funderat över hur deras närvaro påverkar barnen under träningarna och tävlingarna?
Man vet idag att föräldrarnas närvaro påverkar barnens benägenhet att ta risker. Nu kan man förstås undra varför det ska vara eftersträvansvärd att barnen vågar ta risker.
Sanningen är att föräldrar som ofta är med och tittar på när barnen tränar och tävlar, omedvetet sätter press på sina barn. Tränare observerar om och om igen hur barnen håller koll över om mamman eller pappan har sett när de har misslyckats med något eller när de utför en rörelse på ett annat sätt än pappa eller mamma har sagt att de ska göra.

En bra tränare vill att barn tar risker, försöker göra svåra rörelser och vågar göra misstag utan att de förlorar tryggheten och en del av självförtroendet. Tittar mamma eller pappa på, känner de flesta barn en viss press att visa hur duktiga de är. Det är en helt vanligt beteende bland alla barn.
Samtidigt är det oundvikligt att misslyckas för att kunna utvecklas. Det finns knappast någon som har lärt sig till exempel att cykla eller skrinna utan att ha ramlat några gånger.
Som föräldrar hjälper du ditt barn mest när du finns till hands när barnet önskar det men annars låter du barnet träna och utvecklas i sin idrott utan din närvaro. Det innebär i sin tur att du måste lita på barnets tränare. Tränaren ska vara fysiskt och mentalt närvarande men vara mycket försiktigt i sättet att ge feedback. Kritiserar tränaren för mycket, försöker barnen i framtiden att undvika misstag. De börjar agera försiktigt och kan till och med vara rädd att försöka sig på nya saker.
Bekräfta barnen när de gör bra ifrån sig! Det gäller för både tränare och föräldrar. Om barnen känner stöd, är de beredda att ta större risker och försöker lära sig nya saker. Med andra ord: Barnet utvecklas.

Intensiva dagar på Åland

Igår eftermiddag flög jag från Kokkola till Mariehamn. Jag kommer att stanna fram till söndagen på Åland. Det blir väldigt intensiva dagar som går i arbetets tecken. Nästan varje minut är planerat och det finns inga stora marginaler i fall att något skulle gå fel. Jag började igår kväll direkt en halv timme efter att jag landade på ön. Simsektionen från Sunds Idrottsföreningen arrangerade en föräldrarkväll till barn som har börjat tävla eller snart ska börja tävla inom simningen. Min föreläsning handlade just om hur föräldrar ska förhålla sig mot barnets idrottande. Det viktigaste är att ,am som mamma eller pappa alltid kommer ihåg att min viktigaste uppgift är att vara förälder och inte någon sorts tränare eller coach. Barnet ska känna att hon får uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek oavsett hur hon presterar i simningen. I anslutningen till föreläsningen diskuterades också hur man ska förhålla sig om ens barn inte vill tävla. Det är nog bara att acceptera men det kan vara intressant att fundera som förälder över ev.orsakerna för det. Det kan vara att barnet vill skydda sig själv för ett misslyckande och därför inte vill tävla. Om så är fallet är barnet nog i stort behov av hjälp. jag håller med alla er som tänker nu att vara förälder är en av de största utmaningarna som finns. Därför satt jag också just rubriken "Att vara förälder - en av livets största utmaningarna" för min föreläsning som handlar om föräldrarskap.
Nu idag har visserligen först halva dagen gått men den har börjat mycket bra. Handledningarna jag hittills har hållit har gått bra och många fina resultat sen förra gången har uppnåtts. Hoppas dagen fortsätter på samma sätt. Hälsningar från ett regnigt Åland.