Jag undrar hur många föräldrar till idrottande barn någon gång har funderat över hur deras närvaro påverkar barnen under träningarna och tävlingarna?
Man vet idag att föräldrarnas närvaro påverkar barnens benägenhet att ta risker. Nu kan man förstås undra varför det ska vara eftersträvansvärd att barnen vågar ta risker.
Sanningen är att föräldrar som ofta är med och tittar på när barnen tränar och tävlar, omedvetet sätter press på sina barn. Tränare observerar om och om igen hur barnen håller koll över om mamman eller pappan har sett när de har misslyckats med något eller när de utför en rörelse på ett annat sätt än pappa eller mamma har sagt att de ska göra.
En bra tränare vill att barn tar risker, försöker göra svåra rörelser och vågar göra misstag utan att de förlorar tryggheten och en del av självförtroendet. Tittar mamma eller pappa på, känner de flesta barn en viss press att visa hur duktiga de är. Det är en helt vanligt beteende bland alla barn.
Samtidigt är det oundvikligt att misslyckas för att kunna utvecklas. Det finns knappast någon som har lärt sig till exempel att cykla eller skrinna utan att ha ramlat några gånger.
Som föräldrar hjälper du ditt barn mest när du finns till hands när barnet önskar det men annars låter du barnet träna och utvecklas i sin idrott utan din närvaro. Det innebär i sin tur att du måste lita på barnets tränare. Tränaren ska vara fysiskt och mentalt närvarande men vara mycket försiktigt i sättet att ge feedback. Kritiserar tränaren för mycket, försöker barnen i framtiden att undvika misstag. De börjar agera försiktigt och kan till och med vara rädd att försöka sig på nya saker.
Bekräfta barnen när de gör bra ifrån sig! Det gäller för både tränare och föräldrar. Om barnen känner stöd, är de beredda att ta större risker och försöker lära sig nya saker. Med andra ord: Barnet utvecklas.
2 kommentarer:
Hoppas många föräldrar läser det här. Det finns många som har dåligt samvete för att de inte kan/vill vara närvarande på barnens träningar och därför helt enkelt låter bli att föra dem dit.
Som förälder är det väl viktigast att fokusera på att barnet njuter av att hålla på med sin idrott istället för att fokusera på att barnet gör bra resultat? Dvs. att man frågar barnet, "hade du roligt på matchen idag" istället för "hur många mål gjorde du"?
Det är väldigt få barn som blir toppidrottare som stora, men man skulle ju önska att så många som möjligt skulle få ett livslångt intresse i motionens tecken. DÄR är föräldrarnas roll mycket viktig, tror jag. Det gäller att vara en god förebild. För barnen gör inte som du säger, de gör som du gör :)
Tack för din tankeväckande kommentar. Jag tänkte inte alls på det hur många föräldrar det finns som har dåligt samvete för att de inte har tid att vara med på barnens träningar. De flesta är inte medveten om att de stöder deras barn bäst just genom att inte vara närvarande under träningarna. Tack Sis!
Skicka en kommentar